Jag vill leva
Som jag skivit tidigare var jag i Bryssel förra veckan och för att ta mig dit var jag tvungen att flyga. För några år sen hade jag inga problem med att flyga, men på senare tid har det varit ett ångestframkallande moment och jag fällde till och med en tår när jag och F flög till Rom förra året. Jag har funderat på varför jag helt plötsligt har blivit så rädd när det inte har varit några problem tidigare. När jag och fyra av mina klasskamrater satt och diskuterade flygrädsla över en middag på Bryssels trånga turistgränder slog det mig varför denna rädsla uppstått nu.
För några sen var jag deprimerad och jag tror till och med att jag skulle kunna säga att det började lite smått i 15-årsåldern, men slog till med full kraft ett par år senare. För nästan fem år sen började jag gå i psykoterapi när jag inte längre kände att jag orkade med någonting. Då hade jag tagit antidepressiva preparat i cirka ett år, men kände inte att det gav någon förbättrande effekt. Det jämnade bara ut mitt humör något, gav mig ett vakuum där allt var stilla. Eftersom jag inte längre kände någon riktig glädje och inte kunde skratta från hjärtat brydde jag mig inte om att jag blev avtrubbad, det blev liksom ingen större skillnad. Jag ville ingenting, bara sova. Eller jo, jag ville en sak. Jag ville dö, för i min värld fanns det ingen mening med någonting. Det enda som fick mig att stanna kvar var min mamma, för jag ville inte att hon skulle bli ledsen. Om hon inte hade funnits då hade jag nog inte heller funnits längre.
Jag minns att min mamma frågade mig någon gång mitt i tonåren varför jag sov så länge om dagarna, ville jag inte gå upp och se vad dagen hade att erbjuda? Jag kollade på henne som om hon var ett UFO och svarade drygt "eh, näe... knappast". Mamma berättade då att hon varje morgon kände en nyfikenhet på vad dagen hade att erbjuda eftersom hon aldrig kunde vara säker på vad som skulle hända under dagen, därför ville hon gå upp och se efter. Jag förstod verkligen ingenting. Seriöst, var vi ens släkt? Var jag adopterad? Var hon sinnesjuk?
Idag förstår jag vad hon menade och jag tror att solurtikarian har hjälpt mig en del på vägen. Att få solurtikaria har hjälpt mig att inse att det inte finns någonting som är säkert här i världen, allting kan hända. Man vet aldrig vad dagen kommer att erbjuda och man ska vara glad för det man har. Idag är jag inte längre deprimerad och nu kan jag känna samma pirr i magen som mamma berättade om för jag vill också veta som kommer att hända idag. Och imorgon. Och nästa vecka. Och om ett år.
Därför är jag flygrädd. För jag vill inte dö längre, jag vill leva! Jag vill uppleva allt som jag har tänkt på! Jag vill vara lycklig med F, få barn, flytta till Stockholm, flytta tillbaka till Öland (!), köpa en finbil, bo i hus, resa, bleka tänderna, bli grymt vältränad, skriva en bästsäljande bok, släppa en singel som slår alla rekord, lära mig att dansa, bli brun igen, bada i havet, lära mig att stå på händerna och mycket, mycket mer. Och framför allt vill jag skratta från hjärtat - högt, länge och så ofta jag kan, för jag vet att det fanns en tid då jag inte kunde det.
Jag vill leva, jag vill leva, JAG VILL LEVA!
Och mamma, ILY.
