Sol i sinne

Att leva med solurtikaria.

"Det är inte farligt"

Publicerad 2012-05-01 18:41:26 i Hört i sjukvården,

Första gången jag träffade en hudspecialist blev en rätt omtumlande upplevelse. Hudspecialisten, som jag hade blivit remitterad till av min allmänläkare, hade tydligen gjort mig en enorm tjänst när hon bokade in min tid. Detta poängterade hon flera gånger genom att bland annat hänvisa till att hon skulle gå på semester dagen efter och att hon därför ville ta emot mig innan dess. Jag kände mig dock inte speciellt välkommen, snarare i vägen. Detta besök skedde nog i maj eller juni år 2009 så det var ju alldeles för sent att börja med ljusbehandling, det fick helt enkelt vänta tills nästa år. Och att ta prover då var ju onödigt eftersom vi inte skulle börja med ljusbehandlingen på en gång. Plus att hon skulle på semester. Det var ju det.

Hennes barska ton gjorde mig ganska stressad och att höra henne tala om solurtikarian som att det inte var ett problem var fruktansvärt jobbigt. Det kändes som att hon inte tog mig på allvar. Jag hade dessutom inte fått några utslag på vägen dit (som jag har skrivit innan är det svårt att säga när jag får utslag och inte, vilket många med solurtikaria upplever) vilket troligtvis ytterligare förstärkte hennes uppfattning om att det inte var något större problem. Orden jag tar med mig från besöket hos henne:

"Du får ha heltäckande kläder på dig."
"Visst, jag kan skriva ut anti-histamin, men det brukar inte fungera."

Det bästa citatet kom dock när mina tårar började rinna på grund av all stress och oro som hon orsakade mig.

"Du behöver inte vara ledsen, det är inte farligt."

Jag behövde alltså inte vara ledsen, för det är inte farligt. Inte farligt. Inte. Farligt.

Jag vet väl för fan också att det inte är farligt, men det är jävligt jobbigt! I den stunden hade jag lust att montera ner hennes bil i tusen delar, bajsa på hennes trappa, kleta läppglans på alla rutor i hennes hus, tvätta alla hennes kläder i 90 grader, färga hennes hår limegrönt och få hennes läkarlicens indragen och sedan säga:

"Du behöver inte vara ledsen, det är inte farligt."

Istället gick jag tillbaka till jobbet med tårar i ögonen. Förbannad, ledsen, orolig, besviken, förminskad, förbisedd och uppgiven.

Kommentarer

Postat av: Marlene

Publicerad 2013-04-30 18:31:20

Hört i sjukvården ja :) Av en överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala fick jag som är född med PMLE höra att mina besvär var psykosomatiska och att jag egentligen led av en ungdomsdepression (som jag var född med? Jag är 34 förresten) och om jag bara åt Cipramil så skulle alla mina besvär försvinna inklusive soleksemen. Jo visst det tror jag med.
När jag var liten så var det en läkare som sa att eksemen kom av att jag blev varm om fötterna (och därför fick jag Quinckes ödem? Suck!) och om jag bara slutade använda mina kinaskor så skulle jag bli bra.

Svar: Visst är det hopplöst! Givetvis finns det bra personal inom vården också, men all den starka tilltro jag hade till svensk sjukvård innan jag drabbades av SU har helt försvunnit. Nu vill jag knappt söka läkarhjälp för någonting eftersom det ändå känns som att det inte finns något att göra åt det, och att det till stor del beror på bristande kompetens.
Anja

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anja

Denna blogg använde jag som verktyg för att få ut mina tankar och känslor kring solurtikaria som jag drabbades av hösten 2008. Jag ville även använda bloggen för att skapa kontakter med andra personer som befann sig i liknande situationer, samt underhålla nära och kära om vad som hände i mitt liv. Nu är jag frisk och bloggen är därför avslutad, men jag låter den ligga kvar så att personer med samma diagnos eller med ett allmänt intresse kring solurtikaria kan gå in och läsa om min resa.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela