Sol i sinne

Efter en lång och slitsam helg med F:s sykon, halvsyskon, halvsyskons halvsyskon och styvsyskon är jag hemma igen. Sammanlagt var vi 14 vuxna och 10 barn som spenderade tid ihop i en sommarstuga och på Liseberg. Det var trevligt, men jag är inte van vid att vara såååååå många på mina syskonträffar så jag var till och med tvungen att ta en vilopaus från det hela vid ett tillfälle.

Igår kväll gick vi ner till stranden och några av barnen badade med några av de vuxna. Jag badade inte eftersom jag var rädd för att få utslag, även om det var på kvällen (kl 19) och jag hade tagit min medicin. När jag satt på strandkanten och såg en av papporna leka med sin dotter i vattnet blev mitt handikapp återigen så uppenbart. Ja, det kanske går över och ja, ska tänka positivt. Men det väcks ändå en sorgsenhet hos mig när jag inser att det där aldrig kommer att vara jag. Iaf inte i dagsljus. Och det känns så jävla jobbigt. Att inte kunna bada utomhus med mina barn. Att inte kunna leka med dem vid en lekplats. Att inte kunna ta en promenad med dem efter lunch. Jävla bajs.

Och jaaaa, det kanske bli bättre, jag veeeeet! Men just nu vill jag inte ha någon jävla hejarklack som står och peppar mig, jag vill bara vältra mig lite i min uppgivenhet. Jag ska vara peppig en annan dag, jag lovar.