Ljug-VM
Efter att ha varit på hudmottagningen i fredags och inte fått jättepositiv respons kring ljusbehandlingen har jag inte riktigt kunnat släppa tankarna kring behandlingen. Även om jag försöker tänka på annat ligger frågorna hela tiden i bakhuvudet och gnager; "fungerar inte ljusbehandlingen?", "vad ska jag göra nu?", "kommer solurtikarian aldrig att försvinna?".
Innan jag började med ljusbehandlingen kunde jag hela tiden skjuta bort tankarna på att solallergin skulle vara kronisk med ursäkten att jag inte hade testat allt än. Visst, jag har fortfarande inte testat alla tänkbara behandlingsmetoder (yoga, akupunktur, häxmedicin, bli frireligiös), men ljusbehandlingen kändes som den mest beprövade metoden och därmed mitt största hopp. Att få höra att den kanske inte fungerar är ett stort bakslag och därför är det nästan jobbigare nu än när jag fick diagnosen från början. Förut hade jag ju inte lagt ner så stor energi på att lösa problemet och hade därför inte lika mycket att förlora. Nu har jag investerat både tid och känslor i att detta ska fungera.
Igår eftermiddags slog det till med full kraft när inget gick som det skulle och jag satt här hemma och grät i soffan på grund av stressen kring solurtikarian. Vi skulle dessutom på fest senare och jag sa till F att jag inte orkade prata med folk hela kvällen om solallergin, speciellt inte med tanke på att jag skrev en så himla positiv statusuppdatering på Facebook för bara några veckor sen. Tyvärr var det inte så mycket att göra åt saken utan det vara bara att bita ihop och gå till festen i alla fall. Festen var jättetrevlig och jag tycker om folket, men det första (och då menar jag verkligen första) någon sa till mig efter "hej" var "jag såg att det går bra med din allergi, var skönt!". Vad säger man? Jag tittade på F som kramade min hand extra hårt och körde sen ljug-VM resten av kvällen eftersom jag inte ville göra folk obekväma.
Missförstå mig rätt, jag uppskattar verkligen att folk bryr sig och är så omtänksamma, det är fantastiskt. Jag förstår också att det är lite "exotiskt" och spännande att träffa någon med solallergi. Men ibland, speciellt dagar som igår när allt känns hopplöst, vill jag inte ha några frågor kring solallergin. Jag vill inte stå och ljuga och säga att allt är bra när jag precis har stått och sminkat om mina rödgråtna ögon.
Jag beställde dessutom en bikini för ett par veckor sen, även fastän jag hade bestämt mig för att låta bli. I fredags eftermiddag när jag kom hem låg den i ett paket i brevlådan. Nu ligger paketet uppkastat långt bak på en hylla i vår klädkammare. Fortfarande oöppnat.
